I årtusenden har människor insett att arkitekturen bör vara praktisk, vacker och hållbar, för om någon av dessa kvaliteter prioriteras eller utelämnas blir den ensidig. Till exempel, vacker men ohållbar. Vad som är praktiskt, vackert och hållbart varierar, men när de samspelar blir arkitekturen mångsidig.

Klassisk arkitektur är tillräckligt mångsidig för traditioner i olika kulturer och tider. Även modern arkitektur kan bli mångsidig, men när form följer funktion så följer även formens skönhet. Den anpassas till funktioner som trivsel, flexibilitet, eller reklam vars former inte behöver vara vackra för att fungera. Sköna former, däremot, behöver inte fungera för att vara vackra. De har en integritet som berikar byggnaders praktiska och hållbara funktioner med vad som är, tidlöst, egenartat, inspirerande. 

Hållbarhet uppstår i vissa material, strukturer, och processer, ofta ömsesidigt beroende av varandra. Vad som är tekniskt och ekonomiskt hållbart bör även vara ekologiskt och socialt hållbart. För utan balans mellan byggnad och miljöpåverkan reduceras användbarheten, och utan varierat utbud uppstår instabilitet i efterfrågan och samhällsliv. Den mest hållbara och livskraftiga arkitekturen är välbalanserad och mångsidig.