I årtusenden har människor förstått att arkitekturen bör vara praktisk, vacker och hållbar, för om någon av dessa kvaliteter prioriteras eller utelämnas blir den ensidig. Till exempel, vacker men ohållbar. Vad som är praktiskt, vackert och hållbart varierar, men tillsammans kan de bilda mångsidig arkitektur.

Klassisk arkitektur är tillräckligt mångsidig för att bli tradition i olika kulturer och tider. Även modern arkitektur kan bli mångsidig, men möjligheten motverkas av ensidig tillämpning av idéer som t ex ”form följer funktion”. Med formen följer även skönheten, som istället för mål blir ett medel som anpassas för andra intressen. T ex spektakulär för att sälja någonting, brutal för att underlätta produktion, osynlig för att funktionalitet anses tillräckligt, eller individuellt godtycklig oavsett form. 

En vacker form har dock en integritet som dess funktionalitet saknar. Det vackra uppstår som ett naturfenomen i formens samspel med ljus, rörelse, och omgivning, oavsett funktion. Därför kan t ex en sommarstuga vara vacker även när den är fallfärdig och oanvändbar. Det vackra kan motivera renovering osv, men oavsett användning är vackra livsmiljöer ett självändamål som kan uppnås med praktiska och hållbara medel. 

Även hållbarhet är en kvalitet som uppstår i vissa material, strukturer, och processer, ofta ömsesidigt beroende av varandra. T ex tekniskt och ekonomiskt hållbara byggnader bör även vara ekologiskt och socialt hållbara. För utan balans mellan byggnaden och dess miljöpåverkan reduceras användbarheten, och utan varierat utbud uppstår instabilitet i efterfrågan och samhällsliv. Den mest hållbara och livskraftiga arkitekturen är inte ensidig utan välbalanserat mångsidig.